Jaha jag överlevde en natt hemma ensam i min lägenhet, det gick bättre än vad jag trodde även om det var lite små jobbigt vissa stunder.

Dagen var helt okej i det stora hela, jag hittade en massa gammal musik och lyssnade på. hehe rockade loss i min ensamhet till låten "nobodys wife" och sprang runt i lägenheten som en galning!

Sen bar det av in till staaan, var tvungen att uträtta ett ärende och sen träffa lillasyster för att ta bussen hem mot mamma!

På måndag åker hon utomlands, i 5 hela veckor ska hon vara utomlands tillsammans med min gamla kompis. Jag hoppas hon får kul fast jag hoppas nästan att hennes sällskap bombas av usama eller någon likasinnad :D

Haha nej vad hemsk jag låter, men ibland kommer ilskan krypande... hmm så är det väl bara.

Det här med kärlek då, jag ska ju leva i celibat för tillfället :) men det funkar. Finns väl någon jag tänker på men att tänka skadar väl inte? hehe

bla bla bla... dags att sova!

Idag kom jag hem vid 15, första gången på länge jag ska sova själv men jag valde att ta tjuren vid hornen nu. Det känns som jag måste börja försöka lite mer för att fixa mitt liv, för att fixa mig!

Jag är nog rätt "fucked up" egentligen, kuratorn säger att jag ska vara snäll mot mig själv och att jag ska tänka på att jag är våldigt sårbar just nu :S

Hmm jag hatar att vara sårbar, jag brukar ju vara stark ,tjurig och envis. Människor brukar beundra mig för en massa saker och just nu kan jag knappt ta hand om mig själv!

Jo just det, jag har nästan fått "datingförbud" med. Inte för att varken kuratorn eller mamma liksom förbjuder det så men båda två, ja eller alla tre med psykologen inräknad tycker verkligen att jag ska hålla mig från killar nu.

Jag vet inte om dom har rätt men det är inget jag orkar grubbla över heller, det jag dock vet är att jag måste sluta vara så impulsiv när det gäller kärlek och så blåögd.

Men helt ärligt känns det långt bort innan jag vågar släppa in en kille i mitt liv igen och ännu längre bort innan jag vågar lita på honom.

Att starta som vänner kan vara bra :)

Och jo just det, jag litar på min magkänsla... Det måste kännas bra, så är det och sen måste nog killen vara lite speciell för att fånga mitt intresse och just nu är det extremt svårt.

Han måste nog vara lite speciell för att "stå ut" med mig också, jag är inte speciellt lätt att ha göra med! Kan faktiskt vara rätt hemsk ibland!

Jaja en ny dag imorgon, nu blir det duschen och sen somna ensam i min stora säng.... haha!

Jag har så mycket drömmar, så många planer men för tillfället är det inget som fungerar. Jag vet vad jag vill men jag har ingen aning hur jag ska komma dit!

Sitter hos en kompis nu, ännu en kväll och jag ska sova här ännu en natt.Jag hatar att vara hemma, min egen lägenhet skrämmer mig och ger mig kalla kårar typ. Det är tyst och ensamet där och jag vill ha värme, människor och närhet. Förut har jag älskat att vara ensam, verkligen uppskattad att bara vara för mig själv. Antingen med bra musik, en härlig bok eller ett bra program på tv:n men nu är det inget som funkar. Jag får någon slags panik när jag stängs in ensam i min lägenhet, så fort folket drar så kommer känslorna krypande och jag vill bara ut därifrån.

Så vad ska man ta sig till?

Allt jag vill är att kunna vara för mig själv och trivas i min lägenhet som jag rent tekniskt älskar och trivs i.

Jag menar själva lägenheten är underbar, bra läge osv men känslan jag har när jag är hemma, det är den som måste väck!

Jag känner mig ledsen...!

Dagen började helt okej, klev upp och käkade, gjorde mig sen iordning och så bar det av till staan med mamma och lillasyster.

Kl 12 hade jag tid hos kuratorn/psykolgen och även den här gången gick en timme ganska fort, ju mer man sitter där så påminns man om hur jävla mycket man har att bearbeta.

Man kommer ihåg saker som hände för flera år sen som man liksom bara förträngt och det blir jobbigt när såna saker man helst vill glömma bubblar upp till ytan!

Efter den timmen var det dags för akupunktur iaf, jag har adlrig testat det innan och är grymt rädd för nålar så det kändes lite spännande.

Meningen var att hon skulle sätta 6 nålar i varje öra men eftersom det var min första gång och pga min rädsla för nålar valde vi att börja med två i varje öra.

Det gjorde inte lika ont som jag trott även om det självklart kändes när hon satt dit dom men jag tycker nog det funkade rätt bra.

Meningen är ju att man ska slappna av och jag kände verkligen hur huvudet och kroppen, dock mest huvudet blev tungt!

Jag tror att jag ska fortsätta några gånger iaf, det sägs att man ska testa mellan 7-10 gånger för att veta om det hjälper typ.

Efter dom där två timmarna bar det då iväg till frissan, alltid trevligt att göra något roligt efter såna där små jobbiga saker :)

Ja då var det snart dags att slå igen ögonen och det känns som den här dagen har sprungit iväg. Tankarna kring alla problem i livet snurrar på som vanligt men det känns som jag börjar vänja mig med det. Jag har förlorat mycket den sista tiden men den största sorgen är nog att jag mitt i alla blodiga krig, svordomar och upprörda känslor förlorade mig själv.

Det känns som att jag inte riktigt vet vem jag är längre och jag känner inte riktigt igen mig själv. Vissa saker jag gör och tankar jag har skulle jag aldrig ha haft för ett år sen. Men eftersom jag är en analyserande person så kanske man kan se det såhär med - det här är jag nu, mitt nya jag! Vissa saker är faktiskt bra som händer, när det gäller kärlek har jag aldrig tidigare lärt mig så mycket som nu, nu de sista månaderna har jag verkligen öppnat ögonen på något sätt.

Idag har jag ätit mina nya "anit depp" i 10 dagar och biverkningarna börjar försvinna, vilket känns helt fantastiskt. Dom här dagarna har huvudet liksom åkt en evig karusell och magen en sorts berg och dalbana men det går åt rätt håll nu.

Det sägs även att tiden läker alla sår, jag vet dock inte om jag tror på det men jag vill inte ge tabletterna all ära till att jag faktiskt börjar se ett ljus i tunneln så för tillfället tror jag på att tiden läker sår.

Det var länge sen jag pratade med min kompis nu, eller ja man ska väl benämna henne som "min förra kompis" och det känns bra. Jag håller verkligen på att kunna släppa henne, en tät vänsakp (så tät så det nästan kallas sjukt) som blev helt förstörd. Den sista tiden när vi var vänner fick hon mig mest att må dåligt och att tycka illa om mig själv. Det var mitt beslut att säga hejdå och idag är jag glad över det. Jag tror att vi båda mår bättre på varsitt håll!

Sen det som hände med den här killen, det håller på vara någon vecka sen och ja det känns inte lika tufft längre. Visst gör det ont när människor inte är dem man tror de är och visst gör det ont att gilla någon som inte gillar en tillbaka. Men det är levnadsbart och jag har alltid trott lite på "ödet" iaf så det var helt enkelt inte meningen, och det var nog bra!

Nej nu måste jag dra mig till sängen, men jag säger väl 

- på återseende!

Det känns som att mitt liv aldrig varit speciellt lugnt och behagligt när jag tänker efter och den sista tiden har det verkligen varit allt annat än just behagligt.

Jag skulle kunna dra världens längsta story om vad som hänt, hur jag mått osv men det vet jag inte om jag orkar. I måndags satt jag iaf på KKBC mittemot min kurator och psykolog och hade ännu ett terapi samtal. Vi pratade lite om hur den nya medecinen är och sen hur allt känns.

Nå ja jag satt iaf hos psykologen, Där tipsade dom mig om att skriva brev till de människor som gjort mig illa eller de jag skulle vilja prata med. Jag skulle skriva brevet men sen inte skicka det, bara så känslorna kom ut i ord typ.

Härligt tänkte jag som egentligen aldrig haft problem med att få ner känslor på papper men ack så svårt det visade sig vara! Jag satt mig ner och började med "jag är så arg på dig, du har gjort mig så illa" men kom inte längre, det fanns inga ord!

Det tog mig många försök och det blev många påbörjade brev men nu har jag äntligen avslutat ett med, och ja det kanske funkar. Jag har nog "öppnat" kanalen igen eller något sånt :)