Det var länge sen jag skrev nui igen, och denhär dagen känns som en av dom sämre. Visst fins det positiva saker i mitt liv men just idag känner jag mig lite "nere"

Kanske beror på saker man fått höra och på tankar som bara "ploppat" upp. Jag vill inte vara en satmara men det är nog fan bara att inse att jag är det :P haha!

Is this life? jobba som ett svin, sen ligga på soffan typ? jag vill ha ut något mer. Jag vill inte jobba på ****** hela mitt liv och bo i den här "hålan". Men Skellefteå då? där finns det fan inga jobb? Vart ska jag ta vägen? Vad vill jag? Vad har jag för alternativ?

Det är frågor som ställs men jag har inga svar, dom verkar vara långt borta.

 Kanske kommer jag aldrig på vad just JAG vill göra och borde göra, vad jag skulle må bra av osv...

Finns det hopp?

Ja då har man levt ett tag med moster i Robertsfors, utan dator och med en hel del jobb. Därför har jag inte haft möjlighet att vara här och skriva på ett tag.

Jag har haft inskolningen klar nu på boendet iaf och det känns riktigt kul, jag trodde inte jag skulle gilla det sådär men jag trivs faktiskt och hoppas på att få fortsätta vikariera under hösten.

Då är frågan bara om man bor bra där man bor? hmm men men vi får la se!

Resan till Grekland är uppskjuten till nästa år och det känns bara bra faktiskt, då kanske jag kan spara som satan i ett år nu och göra min drömresa dit. det finns myclet jag vill se och jag hoppas på att kunna stanna minst en månad där :)

Nu i sommar är planerna GBG istället då, har hittat bra resa och billigt boende så det känns toppen. Bara det blir av nu, kan känna att det mest är strul när det gäller vi och resor :S hehe...

Det är inte alltid lätt, 4 olika viljor och sen det eviga problemet med pengar :S men men vi måste nog boka snart iaf om vi ska kunna åka så det är bara att hålla tumarna och hoppas jag får något resesällskap :D

Jag vet inte om jag överlever sommarn om jag inte får något roligt att se fram emot, hehe ni som känner mig vet vad jag syftar på :P

puss

Ja så då har ännu en dag passerat och frågan är om jag inväntar soluppgången nu med. Känns som jag börjar tappa förmågan att sova på natten, så fort jag lägger huvudet på kudden så börjar tankarna snurra.

But whats the problem?

Jo egentligen har jag kanske inte en massa problem och ja som vanligt är det största problemet jag själv och mina mindre "fina" sidor.

Jag är en problemlösare och blir galen av att inte kunna hitta en lösning på problemen. Att inte veta hur man ska göra driver mig till vansinne.

Jag känner mig ensamen, jag vet inte varför eftersom jag inte är ensamen egentligen men jag känner mig rätt ensamen. Jag saknar morfar, jag skulle vilja gråta ut i hans knä just nu. Krypa in i ett par varma armar och bara få andas.

Tankarna förs tillbaka på allt som hänt i mitt liv, kanske ses som mycket för en del och lite för andra. Och det i sig spelar väl ingen roll för vare sig det är mycket som hänt eller lite så är det saker som påverkat mig.

Grundskolan var ingen "hit", jag var inte mobbad utan jag var bara den som ingen såg. Den som ingen ville vara med, den som ingen brydde sig om.

Hemma har jag alltid känt mig älskad iaf, men däremot har jag alltid kännt mig udda. Inte som resten av familjen men varför vet jag inte. Jag har inte känt mig utanför inom familjen utan bara annorlunda. Det kanske har med "sjukdomen" att göra. Det är ju ingen farlig jsukdom eller någon stor grej i sig men den påverkar mig. Sjukhus ger mig kalla kårar och för att få ta ett blodprov måste det vara "bedövning" på armen fortfarande. Efter 23 år med sprutor varje kväll och några nätter på sjukhus har jag ännu inte lärt mig det här med blodprov...

Gymnasiet då, jag ville ta igen det jag missat och fick iaf 2 vänner. Men gymnasietiden var tuff, kärlek kändes som en förbannelse och vänskapen pendlade från ett rent helvete till en dröm!

Jag har aldrig känt mig älskad av någon utanför min familj, men jag vet inte om jag tillåtit dem att älska mig heller?

Om man inte älskar sig själv, kan man då tillåta andra att älska en?

Shit vad länge det var sen man skrev här, fy skäms Eve men det har sin förklaring faktiskt...

Jag har haft mycket att göra och en hel del att tänka på med, jag vet inte vart jag ska börja eller hur och som vanligt när det gäller mig kommer hela det här inlägget att bli totalt katastrofalt osammanhängande.

Men men here we go!

Jag vet inte om det finns någon som känner som jag, totalt förvirrad och desorienterad...

Jag hittar alltid fel, så fort det kommer en chans att bli lycklig så sabbar jag den och jag har ingen aning om vad jag vill här i livet. Ena sekunden mår jag bra och nästa mår jag piss.

Man kan inte låta bli att undra vad det är för fel på en? Liksom någonstans på vägen har jag kraschat och jag kan inte plocka upp delarna och sätta ihop dom. Jag är trasig....

Jag gillar inte mig själv, jag gillar inte den person jag blivit... Men jag vet inte hur jag ska lösa problemen, önskar att man kunde "fixa" mig!

Liksom skicka iväg mig på någt jävla hälso hem eller något och så kommer jag tillbaka som en andlig människa som inte känner hat, svartsjuka, ilska, avundsjuka osv osv osv.

Funkar det? kan man boka in sig på något ställe som tar emot knäppisar?

Eller är det bara såhär det är att vara jag? bara att acceptera?

Hur ändrar man på sig själv och gör sig till en bättre människa? Å jo om det finns någon där ute som har en tidsmaskin, snälla ge min den, jag vill åka fram ett år i tiden, NU!!!

Men seriöst vad är mitt jävla problem? borde jag inte le och vara glad, livet leker väl?