Jaa det stämmer, jag lider nog av rätt kraftiga, ensvisa och smått idiotiska humörsvängningar. Jag kan för tillfället inte ens svara på frågan -Hur mår du? Nej jag har ingen aning, jag vill nog inte veta heller utan försöker bara stänga av!

Varje andetag jag tar försöker jag påminna mig själv om att det finns bra saker i mitt liv. Och jaa det gör det verkligen men oftast så ser jag dem inte! Det är som att gå runt och vara blind, famla runt i mörkret desperat på något sätt. Det mest hemska av allt är det jag insåg för bara ett tag sen, jag är precis som pappa. Jag har alltid hatat att han är en sån person som hellre spenderar tid med "människor som inte ska nämnas" än ensam. Han klarar inte av att vara ensam och jag har fan insett att det är mitt stora problem med.

Innan jag hittade min F.d vän XXX så var jag en expert på att vara ensam och jag tivdes, jag har alltid varit "barnet ensam i hörnet" men inte mått speciellt dåligt av det (beror på hur man ser det) Jag har kunnat skratta ensam, gråta ensam, underhålla mig själv osv och jag har gillat att vara ensam och klarat mig utmärkt.

Men något hände i gymnasiet tror jag, jag vet inte om jag insåg att jag inte ville vara den "ensamma" tjejen längre och försökte därför knyta kontakter. Det gick väl si sådär, vad fan har man aldrig haft vänner så vet man ju heller inte hur man skaffar några men jag fick iaf några få. Få men fantastiska, iaf en del av dem!

Hela gymnasiet var en kamp med dessa vänner och vi alla slogs med näbbar och klor, den ena värre än den andra (Nästan iaf).

Till slut hittade jag EN vän, min vän XXX och med henne har jag delat det mesta. Det sas till mig redan i början av våran vänskap att vi var för "tajta" för "nära" och till och med våra lärare försökte sära på oss men vi sket totalt i allt. Stängde ute världen och var tok lyckliga, jag hade funnit någon som gillade mig och som jag gillade, det var underbart!

Men nu sitter jag här 3 år sen gymnasiet tog slut och vad har jag kommit på? Jo precis, ibland känns det surt att säga det men sanningen är att de människor som sa att vi var för "tajta" hade rätt. De hade så jävla rätt.

Så tillbaka till det här med att jag liknar min pappa, jo jag sa HEJDÅ till XXX för ett tag sen nu och sen dess har det varit svårt. Det har varit svårt att vara ensamen. Jag hatar det och det finns så mycket jag ångrar, jag ångrar saker jag gjort, saker jag och XXX gjort, vi har båda sårat varandra rätt mycket osv men det jag hatar mest av allt är att jag inte lyssnade på de där människorna.

Jag gick miste om så mycket när jag endast såg XXX, jag blev någon annan person med henne. En person jag inte alls är stolt över och idag jobbar jag på att hitta tillbaka till mig!

Jag vill inte återgå till att vara "den ensamma flickan i hörnet" men jag vill inte endast ha en vän heller!

Jag vill inte offra näst intill allt för en vän, det är inte värt det! Och jag vill absolut inte förlora mig själv igen!

Jag har alltid sagt att det är bättre att ångra något du gjort än något du inte gjort. Jag tror fortfarande på det för än om jag ångrar saker som jag gjort ångrar jag mest att jag aldrig släppte in andra människor i mitt liv.