Nu har jag jobbat två nätter och det går faktiskt riktigt bra, har lite problem att sova på dagen men det löser sig nog.

Så mysigt att få "bo" i husvagn just nu, påminner mig om gammla goda tider och mellan välmåendet kommer tårar för saknaden.

Annars rullar det egentligen på som vanligt här, jag funderar rätt mycket ang Göteborg men är endå rätt säker på vad jag vill.

Helt överlycklig att jobbsökandet kanske lönade sig till slut, jag har sökt mot 30 jobb nu och har iaf en intervju att se fram emot nu :D!

Jag hoppas verkligen på att få ett jobb så jag kan åka härifrån och starta ett nyt liv.

Det känns som det kommer nya besvikelser varje dag nu nästan och jag vet inte vad jag ska göra. Jag håller ihop, kämpar på för att inte visa vad jag känner, slåss och skrika.

Vad är det egentligen som händer? Är det mitt fel att allt är som det är?

Jag känner mig ensamen, så grymt ensamen. Men samtidigt är inte vi alla ensamma?

Men samtidigt som jag känner mig ensamen känns det som att jag kanske hittat en sorts styrka. Jag har slutat (försöker sluta) lyssna på alla som säger att jag inte klarar av att göra vissa saker. Så länge jag kan minnas har jag hållit fast vid människor, nu är det dags att släppa taget och satsa på mig själv. Vill jag flytta och får jag jobb så flyttar jag, oavsett om det blir till en etta eller trea. Än vad som händer så finns mina vänner och min familj kvar här och mitt liv kan faktiskt bara bli bättre (hoppas jag iaf)!

Enda sättet för mig att verkligen gå vidare och ordna upp mitt liv är nog att flytta. Jag tror äntligen jag har kommit på vad jag vill och jag hoppas (endast för din egen skull) att du kommer på vad du vill med.

Älskar dig så otroligt mycket och saknar dig!