Jag vet inte hur jag ska börja, var några dagar sen jag skrev nu igen. Just i detta ögonblick känner jag mig rätt förbannad, eller ja egentligen är jag inte ett dugg arg men det är liksom lättare och skönare att bara få vara arg. Att var ledsen känns så jävla mycket värre på något sätt...

Får en grym lust att gå ut i skogen och bara skrika, men jag vet inte...

Jag kan inte ens beskriva hur jag känner mig så varför engagera sig i att skriva...

Fick en kommentar av Marie igår och det känns skönt att veta att man inte är ensam om att känna så som man gör!

På något sätt är det alltid skönare när man får höra av det faktiskt finns andra som känner igen sig i det man skriver, då är man inte helt ensamen.

Jag somnade sent igår och vaknade före sju, börjar tära på mig det här med sömnen nu och jag vet inte riktigt varför jag inte kan sova, kanske bara är alla tankar!?

Tack alla ni som står vid min sida, även när det regnar som mest ;)

Puss

Ja jag undrar det, varför har jag den här känslan? Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det och jag kanske inte ens borde blogga just nu, kanske bara blir att jag skriver något som sårar någon. Hur får man ur saker ur systemet? Hur glömmer man och går vidare? Ja det har jag tänkt mycket på sista tiden. Några tips?

Har ni någon gång känt att ni vill bli lämmnade ifred men ändå inte vara ensam? ni vill liksom ha någon nära men inte för nära? Jag tror allvarligt att jag är rätt så mycket cp men jag vet inte, jag kanske bara är en i mängden.

Pratade om det där lite igår, tror jag det var!? Fick höra att alla någon gång känt som jag och att det liksom inte var någon fara men då fick jag ett litet utrbrott och hoojtade att det faktiskt inte är alla som har de problem jag har. Och ja personen insåg nog att det kanske inte var det bästa att säga i det läget.

Har ni någon gång känt att ni skulle kunna sticka, packa en väska och bara åka iväg? Det känns som det händer saker hela tiden men samtidigt inte? Är det såhär man ska känna? Är det här det så kallade, livet?

Jag känner så mycket just nu, är inne i en slags fas där takarna snurrar hela tiden och ena minuten kan jag danska och skratta medan jag nästa kan låsa in mig på toa och gråta.

Nu ska jag skriva något konstigt, något som förmodligen ingen alls kommer att förstå och jag är inte den bästa på förklara heller så konstigt lär det bli.

Jag saknar dig, jag vet inte vem du är för du finns inte längre. Du har funnits vid min sida i olika skepnader, eller njae faktiskt alltid som en människa men olika människor som haft samma roll i mitt liv typ.

Jag saknar dig... Med dig kunde jag skratta, gråta, dansa, sjunga, skrika, slåss, bitas och prata. Vi kunde prata om allt,på något sjukt vänster älskade vi att prata med varann och jag saknar det. Jag saknar att ha någon att prata med om allt, allt mellan himmel och jord. Om dödstrafär bra eller dåligt, och om abort är mord, om våra föräldrar, pizza, solen och havet. Ja vi kunde fan prata om havet och hur vågorna låter i flera timmar.

Totalt sjuka i huvudet kanske vi var eller är men vi var sjuka i huvudet tillsammans och det var grate ;)

Jag känner mig instängd i en person jag inte vill vara och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag är inte den här människan, jag är verkligen inte det.

Jag brukar kunna slapna av, fjanta mig utan att bry mig om jag ser löjlig ut, jag brukade tro på mig själv mer än vad jag gör just nu...vad fan var det som hände? Vad har fått mig hit igen? Jag trodde det här var över? Dom här känslorna ville jag ju aldrig mer ha? Dom här humörsvängningarna osv, jag är less på den här skiten!!!

Du såg mig och fick mig att känna mig synlig, du fick mig att känna mig viktig!

Jag saknar dig, jag saknar oss!

Jag har enorma humörsvängningar, ena stunden kan jag vara jättearg och ledsen och i nästa sekund kan jag skratta åt ett dåligt skämt. Något jag också brukar göra är att driva med människor, bara för att få skratta... Även om jag får skratta tre minuter eller tre sekunder är dom tre sekunderna värd något för mig.

Dom sekunderna glömmer jag vem jag är och hur jag mår....

Det är en liten förklaring på varför jag driver med människor, varför jag skrattar åt dåliga skämt och varför jag ibland kan skratta helt utan anledning. Det är bara för att jag inte orkar vara sur, ledse eller arg längre!

Att det var jag som beställde det här vädret, det är lika kallt, grått och tråkigt som jag känner mig just nu.Allt, precis allt blir fel och jag vet precis vart jag är just nu eller vart jag är på väg att hamna. Hur i helvete ska människor kunna förstå sig på mig när jag är såhär knäpp?

Har en tryckande känsla över bröstet och skallebank som satan, vet inte varför. Varför blir det såhär? Återkommande deppressioner, varför fins dem? Räcker det inte med att man någon gång i livet råkar ut för en, nej då man måste få någon då och då.

Känns som jag faktiskt inte orkar just nu, jag orkar inte med någonting och allt jag gör blir ändå bara fel. Jag vet inte ens hur jag känner mig, jag kan bara beskriva det med ett ord, tom.

Jag skulle kunna skrika, gråta, slå någon, skratta osv men jag känner inte alls för det, jag vill inte göra någonting. Det ända jag lockas av är ensamhet och mat. Jag skulle vilja sitta ensam i min soffa och se en massa film samtidigt som jag åt tills jag kräks. Ja det är typ vad jag skulle vilja göra, men jag gör det inte. För jag vet att det bara skulle få mig att må sämre, och smre vill jag inte må...

Jag vill vara som vem som helst, en bekymmersfri idiot man åker förbi på motorvägen, jag vill vara någon annan...

Känner mig så jävla trött, känns som jag fått nog nu och jag orkar bara inte gå rutn och le längre, jag orkar inte spela teater och låtsas vara lycklig. Jag är trött, så jävla trött!!!

Har ni någon känt att ni verkligen inte förstår er själva? Varför saker och ting blir som dem blir och varför man är som man är. Vad är det som format mig till den person jag blivit och vad fyller jag för funktion här i världen? Har vi alla en mening med livet, något vi ska göra, ett mål innan vi dör? Jag förstår inte det här, så stora frågor och inga svar...

Den här dagen har varit bra, precis som många andra dagar på sista tiden men på två sekunder kan allt förändras och då menar jag verkligen allt. Är jag så pass instabil som människa? Jag skrattar, ler och trallar runt precis som om allt vore perfekt men innerst inne finns det något annat, någon annan. En sorts orolig själ som känner sig vilsen mest hela tiden, en själ som hela tiden kämpar mot de onda demonerna i huvudet.

Jag har varit hemma hos mamma idag, fikat och pratat en massa strunt sen bränt ut lite film till helgen. Blir nog jag, johanna, voffsingarna och några bra filmer ;)

Elina kom förbi när vi kommit hem och vi gick på en promenad tillsammans, köpte lite hårfärg och tog sen en sväng förbi hos morbror för att hämta min sax. Jag har tunnat ur Johannas hår och färgat det svart ikväll, blev riktigt bra men ja väggen på min toa fick lite färgstänk med. Hmm, kanske inte så bra men men what the hell...

Känner mig allmänt OFF nu för tiden bara, känner mig lite så som jag gjort tidigare. Ingenting blir gjort för mig, eller jo en massa saker blir gjorda men inte det jag egentligen borde göra. Vad kallas det tillståndet? Jag vill så mycket men orkar så lite och när jag inte orkar något känner jag mig misslyckad och allt går runt i en enda stor rund cirkel, en ond jävla cirkel.

Jag vet inte vad som skulle göra det bättre, ibland kan jag sakna stunderna när man var liten. Jag kan sakna stunderna då mamma och Urban gnällde hela tiden om allt möjligt. Kan det vara så att jag behöver någon som gnäller på mig? För att ta mig ut och motionera kanske jag skulle behöva någon som jagar mig med en piska eller något liknande? Men hallå, bara det är ju ett stort misslyckande i sig, varför klarar jag inte av att själv ta tag i mitt liv. Varför låter jag det typ gå till spillo med att göra skitsaker som bara får mig att må dåligt?

Jag skulle duscha idag och hamnade på golvet, kunde och ville inte kliva upp utan jag satt där i duschen och grät och stirrade rakt in i mitt vita duschdraperi. Varför? Jag vet inte ens varför jag grät för att vara ärlig men det bara kom tårar och en massa konstiga tankar.

Stirrar runt i duschen och får syn på den, djävulen får mig att ta tag i den och fantisera om det...men ängeln får mig att lägga bort den igen.

Jag har bearbetat en del av mina problem och det är faktiskt inte alltid en lång väg mellan fantasi och handling, men bara för att jag tänker tanken betyder inte det att djävulen ska få vinna...

Människor tror att jag är stark och självsäker, att jag är en tjej som vet vad jag vill och gör allt för att få det. Och till en viss del stämmer det där men en del av mig är en tjej, en svag tjej som ser sig själv i spegeln och vill kräkas. En tjej som "spelar teater" bra men innerst inne mår dåligt. Inuti den glada, sarkastiska, framåt, roliga, söta, starka, självsäkra tjejen bor det en annan tjej. En tjej som är helt knasig, en tjej som ibland bara vill krypa upp i någons famn och gråta ut smärtan. En riktig fegis som mesta delen av tiden känner sig missföstådd, misslyckad och trasig...

Men okej, tror nu inte att jag känner mig såhär mörk och dyster hela tiden. Det här är bara en kväll av sju kvällar den här veckan och den här veckan är bara en vecka av fyra veckor den här månaden osv.

Jag hoppas kunna sova men innan jag gör det vill jag skriva några rader till en person jag tänkt mycket på sista tiden, Linda!

Du har lärt mig otroligt mycket och hjälpt mig på min väg mot ett bättre liv, ett lyckligare liv. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. När vi först träffades visste jag inte vem jag var och jag hade problem med att öppna mig för människor och visa känslor. Du fick mig att inse att det är en styrka att älska och hata och samtidigt erkänna det för sig själv och andra. Du fick mig att inse att alla människor gråter och att tårar kan vara renande, förlåtande och tröstande. Du fick mig att inse vem jag ville vara och du hjälpte mig att bli den personen. Tack vare att du vandrade längs vägen med mig vågar jag idag skratta, gråta, älska, skrika, hata osv och samtidigt visa det. Det är bra att visa sina känslor, man har rätt att "känna" precis så som man gör, det vet jag nu.

Jag saknar dig och våra galna stunder under gymnasiet och är så otroligt glad att jag träffade dig, du och jag kommer sitta tillsammans på "hemmet" och dricka the ;)

Älskar dig så som jag aldrig älskat en annan vän.

Kramar till dig!

Ja mitt tillstånd kan beskrivas med en massa ord just nu. Jag vet bara inte riktigt hur jag ska beskriva det för att ni som inte har annat för er och läser min blogg ska förstå. Igår gjorde jag en dum sak, jag skulle kolla om spiplattan var varm och istället för att fråga Johanna om hon använt just den plattan la jag handen på den. Aj som fan kan jag lov för självklart hade hon alldeles nyss stängt av den. Och jag som har världens lägsta smärttröskel trodde nästan jag skulle dö, nej okej då, inte dö men ont som fan gjorde det faktiskt :(

Fick kyla ner handen under vattenkranen och sen kom Sofia förbi med lite förband av någe slag men det gjorde på tok för ont så det blev mer vatten. Så fort jag tog bort handen från vattnet gjorde det dock ännu ondare, tills lsut virade jag in en fryst ugnspannkaka i en handduk och höll den mot handen. Och när den var upptinad blev det en påse köttfärs, sov med det i handen nästan hela natten.

Johanna var vaken typ en gång i timmen och kollade till mig, bytte köttfärs påse och försökte sen få mig att uthärda smärtan och vänja handen vid rumstemperatur. Till slut lyckades hon iaf och idag syns det knappt att jag bränt mig :)

Blev dock förkyld på kuppen och vet inte varför, det liksom bara kom så nu har jag snuva, hosta och halsont. Hade ett prov idag/igår (tisdag) och en annan viktig lektion men kunde inte gå, orkade fan i mig inte. Har sovit mest hela dagen medan Johanna tagit hand om hundarna, sprungit på apoteket och fixat mat till mig. Underbart att ha henne här måste jag erkänna ;)

Jag hade fått klipp tid också men var tvungen att avboka den och imorgon eller idag (onsdag) så har jag två lektioner direkt på morgonen. Kommer nog inte palla gå dit idag heller tyvärr och jo just det, jag har en tid hos sjukgymnasten med. Dit måste jag nog verkligen gå, är inte så jättelätt att få tid där och jag behöver verkligen börja träna min rygg. Sen till råga på allt måste jag verkligen städa lägenheten, till er som inte vet så kan jag säga -det blir smutsigare med två hundar!

Men men, vi är ju två som hjälps åt och städa med ;)

Om man bortser från mina fysiska problem så är allt ganska bra, känner mig lite ledsen men kan inte förstå varför och jag förstår heller inte varför jag är så svartsjuk som jag är.

Måste faktiskt erkänna att jag är rätt så svartsjuk av mig, jag skulle inte kalla det sjukligt svartsjuk eller svartsjuk och kontrollerande som en del blir men ja svartsjuk är jag.

Det är ju dock något jag pratat med olika psykologer om och det alla säger är att svartsjuka har med självförtoende och självkänsla att göra. Jag tycker det är lite tråkigt att inte alla människor är upplysta om det faktiskt, det behöver inte handla om förtoende ett dugg eller något sådant.

Jag har nog bara svårt att tro att någon kan vara lycklig tillsammans med mig, så då tänker jag att dom liksom letar fast dom är med mig. Ja jag vet inte, jag säger inte att det är normalt men jag erkänner iaf mina tankar.

Saken är den också att jag har förlorat en hel del människor, jag har människor i mitt liv med, människor som älskar mig men att bli älskad av familjen och vänner är inte samma sak som att bli älskad av en partner.

Rädslan att förlora dem man älskar kanske kan bli för stor?

" Att få lägga mig i sängen bredvid dig och höra dig andas gör mig lugn och trygg, jag vet inte varför men det är så det är. Att få vakna upp vid din sida gör mig glad och fridfull och även om du driver mig till vansinne är mitt liv mycket bättre med dig i det. Jag är mycket bättre med dig vid min sida"

<3~~Puss~~<3

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om vissa saker, det finns en hel del som jag verkligen inte förstår och jag blir bara mer och mer fundersam ju mer tid som går. Varför ljuger man? Jag vet varför jag brukar ljuga ibland, det finns ju tusen olika anledningar men en sak som jag aldrig kommer att förstå är varför man ljuger om sådant som man inte behöver ljuga om?

Varför lägga ner tid och energi på lögner som liksom inte behövs, ja man kanske aldrig BEHÖVER ljuga men vissa lögner tycker jag är mer ok än andra. Och det här med att dölja saker, om man döljer sanningen eller som man också kan säga undanhåller den. Kan inte det såra mer än lögner ibland?

Det finns tusen vinklar på saker ocht ing och jag är ju en sån som tänker mest hela tiden, kanske lite jobbigt ibland men samtidigt gillar jag min analyserande ådra. Mest för att den faktiskt driver andra till vansinne, hehe.

Men om jag frågar någon om en sak och dom ljuger, varför gör dem det? Jag kan komma på två olika anledningar såhär på rak arm.

1. Dom har något att dölja, det finns något dom inte vill säga, något dom inte vill att jag ska veta!

2. Dom tror att om dom säger sanningen förstorar jag upp det och därför ljuger dom, dom orkar inte säga sanningen eftersom jag förmodligen skulle tycka, tänka och säga något!

Än vilken anledning det är så måste ju sanningen vara det bästa, för är det inte som det sägs endå? Sanningen kommer alltid fram, förr eller senare!

Jag känner mig lite irriterad idag, över en del saker som jag inte riktigt kan förklara men det blir så. När jag inte förstår varför människor gör som dom gör blir jag irriterad och fundersam. Kan inte låta bli att undra, och varför är saker och ting som dom är?

Hmm, det känns som jag egentligen har en massa ord inom mig men dom vill liksom inte komma ut just nu. Jag vet inte varför men jag brukar bli så. ibland blir det svårt att skriva, även när man vet att man behöver det och mår bättre av det.

Jag är egentligen inte irriterad på någon specifik person utan det är ganska många som gör mig förbannad just nu. Och ja, just nu känner jag mig tom och hopplös bara.

Helgen har väl inte gjort mitt humör bättre direkt heller, vissa stunder har varit riktigt härliga. Jag, syrran och våra partners har umgåtts hela helgen och ju mer jag umgås med dem inser jag hur lika vi är. Haha, fanny lite kul är det falktiskt, att vi liksom har lite samma svårigheter!

Var fest i lördags och ja vad ska man säga om den, jag vet faktiskt inte. Hade sett fram emot den rätt länge och visst hade vi kul men man blir besviken på vissa människor. Jag tror Halloween blir bra iaf, blir att vara hos mig och se lite skräckisar, spela spel och äta goo mat ;)

Fanny följde med hem till oss igår eftersom hon jobbar i veckan, och vi käkade pizza. Alltid lika gott med pizza dagen efter party. Haha! Hundarna börjar vänja sig lite mer iaf så det känns bra och nu är det bara den här veckan kvar i skolan sen är det lov. Ska bli skönt som fan att faktiskt vara ledig en vecka, vara hema hos mamma en stund och bara ta det lugnt :)

See you