Jag har enorma humörsvängningar, ena stunden kan jag vara jättearg och ledsen och i nästa sekund kan jag skratta åt ett dåligt skämt. Något jag också brukar göra är att driva med människor, bara för att få skratta... Även om jag får skratta tre minuter eller tre sekunder är dom tre sekunderna värd något för mig.

Dom sekunderna glömmer jag vem jag är och hur jag mår....

Det är en liten förklaring på varför jag driver med människor, varför jag skrattar åt dåliga skämt och varför jag ibland kan skratta helt utan anledning. Det är bara för att jag inte orkar vara sur, ledse eller arg längre!

Att det var jag som beställde det här vädret, det är lika kallt, grått och tråkigt som jag känner mig just nu.Allt, precis allt blir fel och jag vet precis vart jag är just nu eller vart jag är på väg att hamna. Hur i helvete ska människor kunna förstå sig på mig när jag är såhär knäpp?

Har en tryckande känsla över bröstet och skallebank som satan, vet inte varför. Varför blir det såhär? Återkommande deppressioner, varför fins dem? Räcker det inte med att man någon gång i livet råkar ut för en, nej då man måste få någon då och då.

Känns som jag faktiskt inte orkar just nu, jag orkar inte med någonting och allt jag gör blir ändå bara fel. Jag vet inte ens hur jag känner mig, jag kan bara beskriva det med ett ord, tom.

Jag skulle kunna skrika, gråta, slå någon, skratta osv men jag känner inte alls för det, jag vill inte göra någonting. Det ända jag lockas av är ensamhet och mat. Jag skulle vilja sitta ensam i min soffa och se en massa film samtidigt som jag åt tills jag kräks. Ja det är typ vad jag skulle vilja göra, men jag gör det inte. För jag vet att det bara skulle få mig att må sämre, och smre vill jag inte må...

Jag vill vara som vem som helst, en bekymmersfri idiot man åker förbi på motorvägen, jag vill vara någon annan...

Känner mig så jävla trött, känns som jag fått nog nu och jag orkar bara inte gå rutn och le längre, jag orkar inte spela teater och låtsas vara lycklig. Jag är trött, så jävla trött!!!

Har ni någon känt att ni verkligen inte förstår er själva? Varför saker och ting blir som dem blir och varför man är som man är. Vad är det som format mig till den person jag blivit och vad fyller jag för funktion här i världen? Har vi alla en mening med livet, något vi ska göra, ett mål innan vi dör? Jag förstår inte det här, så stora frågor och inga svar...

Den här dagen har varit bra, precis som många andra dagar på sista tiden men på två sekunder kan allt förändras och då menar jag verkligen allt. Är jag så pass instabil som människa? Jag skrattar, ler och trallar runt precis som om allt vore perfekt men innerst inne finns det något annat, någon annan. En sorts orolig själ som känner sig vilsen mest hela tiden, en själ som hela tiden kämpar mot de onda demonerna i huvudet.

Jag har varit hemma hos mamma idag, fikat och pratat en massa strunt sen bränt ut lite film till helgen. Blir nog jag, johanna, voffsingarna och några bra filmer ;)

Elina kom förbi när vi kommit hem och vi gick på en promenad tillsammans, köpte lite hårfärg och tog sen en sväng förbi hos morbror för att hämta min sax. Jag har tunnat ur Johannas hår och färgat det svart ikväll, blev riktigt bra men ja väggen på min toa fick lite färgstänk med. Hmm, kanske inte så bra men men what the hell...

Känner mig allmänt OFF nu för tiden bara, känner mig lite så som jag gjort tidigare. Ingenting blir gjort för mig, eller jo en massa saker blir gjorda men inte det jag egentligen borde göra. Vad kallas det tillståndet? Jag vill så mycket men orkar så lite och när jag inte orkar något känner jag mig misslyckad och allt går runt i en enda stor rund cirkel, en ond jävla cirkel.

Jag vet inte vad som skulle göra det bättre, ibland kan jag sakna stunderna när man var liten. Jag kan sakna stunderna då mamma och Urban gnällde hela tiden om allt möjligt. Kan det vara så att jag behöver någon som gnäller på mig? För att ta mig ut och motionera kanske jag skulle behöva någon som jagar mig med en piska eller något liknande? Men hallå, bara det är ju ett stort misslyckande i sig, varför klarar jag inte av att själv ta tag i mitt liv. Varför låter jag det typ gå till spillo med att göra skitsaker som bara får mig att må dåligt?

Jag skulle duscha idag och hamnade på golvet, kunde och ville inte kliva upp utan jag satt där i duschen och grät och stirrade rakt in i mitt vita duschdraperi. Varför? Jag vet inte ens varför jag grät för att vara ärlig men det bara kom tårar och en massa konstiga tankar.

Stirrar runt i duschen och får syn på den, djävulen får mig att ta tag i den och fantisera om det...men ängeln får mig att lägga bort den igen.

Jag har bearbetat en del av mina problem och det är faktiskt inte alltid en lång väg mellan fantasi och handling, men bara för att jag tänker tanken betyder inte det att djävulen ska få vinna...

Människor tror att jag är stark och självsäker, att jag är en tjej som vet vad jag vill och gör allt för att få det. Och till en viss del stämmer det där men en del av mig är en tjej, en svag tjej som ser sig själv i spegeln och vill kräkas. En tjej som "spelar teater" bra men innerst inne mår dåligt. Inuti den glada, sarkastiska, framåt, roliga, söta, starka, självsäkra tjejen bor det en annan tjej. En tjej som är helt knasig, en tjej som ibland bara vill krypa upp i någons famn och gråta ut smärtan. En riktig fegis som mesta delen av tiden känner sig missföstådd, misslyckad och trasig...

Men okej, tror nu inte att jag känner mig såhär mörk och dyster hela tiden. Det här är bara en kväll av sju kvällar den här veckan och den här veckan är bara en vecka av fyra veckor den här månaden osv.

Jag hoppas kunna sova men innan jag gör det vill jag skriva några rader till en person jag tänkt mycket på sista tiden, Linda!

Du har lärt mig otroligt mycket och hjälpt mig på min väg mot ett bättre liv, ett lyckligare liv. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. När vi först träffades visste jag inte vem jag var och jag hade problem med att öppna mig för människor och visa känslor. Du fick mig att inse att det är en styrka att älska och hata och samtidigt erkänna det för sig själv och andra. Du fick mig att inse att alla människor gråter och att tårar kan vara renande, förlåtande och tröstande. Du fick mig att inse vem jag ville vara och du hjälpte mig att bli den personen. Tack vare att du vandrade längs vägen med mig vågar jag idag skratta, gråta, älska, skrika, hata osv och samtidigt visa det. Det är bra att visa sina känslor, man har rätt att "känna" precis så som man gör, det vet jag nu.

Jag saknar dig och våra galna stunder under gymnasiet och är så otroligt glad att jag träffade dig, du och jag kommer sitta tillsammans på "hemmet" och dricka the ;)

Älskar dig så som jag aldrig älskat en annan vän.

Kramar till dig!