Det känns som saker och ting bara blir mer och mer åt helvete, jag känner mig så jävla trött. Och jag vet inte vad i helvete jag ska göra. Jag känner mig verkligen glad över flytten och jobbet och det men sen så var det småsaker som blir stora, människor som missförstår osv osv. Jag är trött och det är liksom redan en jobbig situation, lite infekterat, jag ska flytta 80 mil. Långt ifrån familjen första gången i mitt liv och även om det känns rätt vilket det gör känns det pirrigt. Och tro mig när jag står på perrongen och vinkar hejdå till Syster för ett tag kommer jag fan att gråta. Jag är ju van att ha henne så nära. Och dessutom blir jag ensam i en storstad utan någon som faktiskt är som jag, alltså är lik mig. Det finns ingen att dela det jag delar med mina vänner med. Inte till en början men jag hittar säkert nya vänner så småningom. Men förstå mig rätt nu, ja jag är lite nervös, lite pirrig. Både av förväntan och lycka men också av oro...

Hela den här "lägenhetssituationen" känns så enormt olustig och det känns som jag hamnat i värsta kriget. Eller ja det känns typ som att jag startat värsta kriget. Men om jag ska bo där måste väl jag få ha saker att säga till om osv?

Ja helvete vad saker kan bli stora, små saker liksom växer och av ett skrapsår blir det ett stort jävla köttsår...

Gjorde mina jävla tentor idag, och ja vad ska jag säga om det då. Finns inte så jävla mycket att säga, jag hoppas att det gck bra men tror faktiskt jag körde på en av dem. tur är ju att man alltid får en andra chans, ja när det gäller tentor då!!!