Jag vet inte vad det är med mig egentligen, kan det vara att jag under två dagar på sjukhuset fick vara utan mina anti depp? Är det vad som gjort mig såhär. Jag gråter för inget alls och känner mig ledsen mest hela tiden...

Senaste veckan har varit en kamp och jag lyckades, jag gick igenom den relativt själv och överlevde. Har haft ont som fan och tagit mycket smärtstillande. Nu kan jag förstå varför människor tar droger på ett helt annat sätt. Så fort jag hade ont tryckte jag på en knapp, en sköterska kom och sen fick jag smärtstilande rakt in i blodet. Känslan av att allt var underbart, inget var fel och hela huvudet var fluffigt på något sätt. Det var en mäkta underbar känsla och jag saknar dom där sprutorna nu.

Träffade två tjejer på sjukhuset, en härifrån som är riktigt trevlig men som jag dock inte haft kontakt med förut och så en tjej från skellefteå som också var supertrevlig. Alltid kul med nya kontakter som sen kanske kan bli vänner :)

Humöret mitt går upp och ner hela tiden, ena sekunden gråter jag och nästa kan jag le. På sjukhuset grät jag mest, både av smärta men även av saknad, ensamhet och en massa annat. Jag fick iaf komma hem efter fem dagar och det kändes bra även om jag grät i bilen hem med. Både för att jag saknar personalen som var helt underbar. Aldrig tidigare har jag träffat bättre läkare, kirurger, sjuksköterskor och undersköterskor. Lycksele lasarett får helt enkelt tummen upp av mig!!!

Och sen för rädslan av att komma hem och inte ha tillgång till dom där super underbara sprutorna. Nu är allt man får alvedon, 4 ggr/dag. Tur att det faktiskt går riktigt bra endå. Sover lite dåligt, kliar på magen och är trött mest hela tiden men det är kanske vad man kan förvänta sig. Jag är ju sjukskriven en månad nu så det gäller att försöka ta det lugnt!

Jag ska vila en stund nu, men skriver snart igen!

XoXo