Det är verkligen inte kul att såra människor, absolut inte människor som är superfina och inte förtjänar det. Någon gillar mig, eller gillade mig och jag fick inga såna känslor. Jag önskar att jag hade det eftersom han verkligen är en gullig kille men det är nog det som var problemet. Jag har nyss pratat med Fanny, det är dags att erkänna för mig själv vem jag är och sen erkänna det för alla i min närhet.

Man kanske bara kan bli lycklig om man accepterar sig själv precis som man är och man kan inte tvinga fram kärlek även om man ibland önskar det. Allt skulle vara så mycket lättare om jag "föll" för killar.

Än hur det är, än vem jag är eller vilket jävla "fack" jag tillhör så är det inte rätt tid att inleda något nytt. Jag är fortfande lite fast i det förflutna eller vad man ska säga, ja ni där ute jag pratar om Johanna. För mig tar det helt enkelt tid att gå vidare och vissa saker kommer jag aldrig glömma!

Just nu saknar jag "någon" och känner mig ledsen och ensam men jag vet att jag gjort rätt ikväll. Jag har varit ärlig, både mot mig själv och mot honom. Det är inte alltid lätt men samtidigt känner jag mig lite lättad. Jag känner mig lite lättad efter att ha pratat med syrran med. Känns lite som en sten lyfts från mitt bröst men det är dock en del stenar kvar tyvärr. Får se när jag tar tag i dem.

Jag är verkligen ledsen!