Ibland är linjen så hårfin, linjen mellan att hata någon och att älska någon.

Det känns verkligen tragiskt, en klok person sa en gång att man endast kan hata dem man en gång älskat. Tror ni det stämmer? Jag tycker det låter konstigt men samtidigt tror jag att om man hatar någon man en gång älskat så gör man det på ett helt annat sätt. Jag hatar hitler, rasister och allmn orättvisa mm men jag hatar inte det lika mycket som jag hatar de människor som sårat mig. Eller ja inte på samma sätt. Dem som stuckit kniven i mitt hjärta gång på gång, dom som bedragit mig, manipulerat mig och fått mig att sluta tro och hoppas, dom människorna känner jag sån avsky, sånt hat till så jag ibland skrämmer mig själv.

Men det är inte alla som erkänner att dom hatar heller, det gör jag dock.Jag hatar vissa människor, riktigt brutalt jävla hat.

Det finns människor som hela tiden förstör andra människors liv, dom gör det utan att blinka och dom mår bra av det. Vad är det för fel på dom jävlarna egentligen. Att måsta såra andra människor för att må bra själv, är det inte egentligen jävligt synd om dem?

Dom behöver ju hjälp men inser det inte själva, vilket tragiskt och tomt liv dom måste leva.

Och så slutligen, till dig (du borde veta vem du är)

Om du ens tänker tanken så äcklas jag helt och hållet av dig. Egentligen kanske det inte vore så konstigt men jag bryr mig faktiskt om dig så därför varnar jag dig. Tänk inte tanken och gör inget du sen får ångra, vilket jag lovar dig att du kommer göra. Du kommer ångra dig, det gör alla som vandrat på den stigen!

Puss 

Vad är det med dom tre orden egentligen, folk kastar ur sig dem hur som helst utan att tänka på konsekvenserna. Dom orden betyder något för mig och jag säger dom väldigt sällan, det tar verkligen lång tid innan jag säger dom till en partner. Kanske för lång tid, jag vet inte.

Men hur vet man att man älskar någon då? Jag frågade den frågan till en nära tjejkompis och hennes svar var, man vet att man älskar någon när man inte kan leva utan den personen.

Men då måste jag säga emot, självklart. Man kan ju leva utan alla andra, man vill inte det och det kanske känns som man inte klarar av det. Men man gör det, man kan leva utan den man älskar.

Jag tycker dock inte hennes svar var jättedumt men jag skulle vilja ändra på det. Enligt mig kanske man älskar någon när man verkligen inte vill leva utan den personen.

Det finns en person, ett ex som jag sagt dom tre små orden till. Har dock insett att jag lurade mig själv, dom känslorna var inte kärlek. Vi hade känt varann i flera år, varit bra vänner osv så det kanske var därför jag trodde mig älska henne.

I dagens läge lägger jag inte ner så mycket tankar och energi på henne, det tog lång tid dock pga olika omständigheter men idag är jag bara glad att hon är ute ur mitt liv.

Det finns dock vissa människor som alltid kommer att ha en speciell plats i ens hjärta, det finns väl människor man alltid kommer att älska på ett eller annat sätt.

Jag mår inte alls så bra just nu men samtidigt känns det skönt att ha insett vissa saker. Idag har jag till och med pratat med mamma och moster om det, jag har iksom börjat erkänna för människor precis som jag nyss erkänt det för mig själv. Om jag kunde ändra på det skulle ja göra det, allt skulle vara så mycket enklare om jag precis som de flesta andra tjejer skulle bli kär i killar. Men så är inte fallet nu och äntligen har jag insett det, det finns dom som insett det före mig dock :P

Det kändes som mamma blev besviken, jag menar det är väl ingen förälder som vill att ens barn ska vara gay. Men jag har endå rätt tur för även om mamma och andra i min närhet skulle önska att jag kunde träffa och bli kär i en kille sen få en massa barn och leva det härliga svensson livet, så önskar hon och dom mest av allt att jag bara ska vara lycklig.

Jag är verkligen ledsen att jag liksom sårat människor på vägen, men samtidigt är det väl så livet är. Vi sårar och blir sårade, gång på gång. Och syrran du har rätt i det du sa, det hade varit hemsk om jag liksom sagt nåot först om några månader.

Jag kommer nog aldrig hitta min drömprins men jag hoppas på hitta någon sorts prinsessa som kan få mina fjärilar att vakna, och aldrig somna.

Jag skulle vilja vara lika kära som ni är, ni är sjukt söta tillsammans och verkar verkligen så lyckliga. Men jag har hopp, någonstans där ute finns det någon och tills dess att hon dyker in i mitt liv så har jag en hel del arbete att hålla mig sysselsatt med.

Just nu gör det mig ingenting att vara "ensam", visst är det tråkigt ibland men faktiskt ganska skönt med.

Jag tror att det finns en mening med det mesta som "händer" här i livet!