Jag fattar verkligen inte, förstår mig inte alls på mig själv. Varför ska det vara så svårt att släppa vissa saker som hänt? Det kliar liksom i fingrarna hela dagarna, jag vill bara kasta iväg ett sms och fråga rakt ut. Men men men, gör jag det så förstör det bara mer så därför vore det bästa om jag bara kunde glömma allt som hänt. Tror ni det skulle funka? Hehe nej precis, ni känner ju mig vid det här laget. Jag kan inte glömma saker, har svårt att släppa snt som fastnat i mitt huvud och dessutom svårt att förlåta och lita på människor.

Jag har sagt det förut och säger det igen, jag är "dark and twisted" och det finns inget att göra åt det.

Mamma brukar alltid säga -det är lättare att ändra på sig själv än andra, det går inte ändra på andra! Jag vet att hon har rätt i det men det är inte lätt att ändra på sig själv heller. För även om jag vet av mina psykotiska svagheter och problem så är det förbannat svårt att ändra på dem. Man är ju som man är, men nej så ska man inte tänka har jag hört! Man kan tydligen välja vemman vill vara! Ni som gör det, hur gör ni? Hur lyckas ni? Jag skulle så gärna vilja veta det!

Fuck, fuck, fuck vad livet kan vara knepigt. Visst ska man göra det som är bäst för en själv? Men man ska ända tänka på andra också eller hur? För om man bara tänker på sig själv då ses man som en egoistisk jävel...

Vad kommer hända nu?

Jo jag skulle faktiskt vilja kidnappa min syster (lovar att lämna tillbaka henne Robert) och bara åka iväg. Det skulle inte spela någon alls roll vart vi åker, bara vi åker. Jag skulle vilja åka utan att ta med telefonen och datorn, kanske bara dra iväg till en öde ö. sitta där och dricka en härlig drink samt umgås med några trevliga infödingar. Japp, det är precis vad jag vill göra just nu! Vad säger du syrran, är du på? Ska vi råna en bank och dra iväg?  Bara skita i allt och alla, för en stund!

Men vänta nu, jag vet ju att det inte skulle lösa något. Det skulle kännas bra för stunden men så fort man kliver av planet och slår på mobilen/datorn så kommer ju alla problemen tillbaka. Varför vill jag så gärna rymma från problemen istället för att ta tag i dem?

Jo, jag har svaret på den frågan! Jag är en problemlösare, älskar att fundera, analysera osv men när man hamnar där jag är just nu. I något svart hål då man inte har någon jävla aning om hur i helvete man ska kunna "fixa" allt, ja då låter en öde ö så frestande underbart!