Är det verkligen dags nu, dags att ta beslut som vi båda hela tiden skjuter upp? Vad menar du egentligen? Vaknar av ett sms med en text som jag inte alls förstår, förstår inte mycket när det gäller dig. På sista tiden har det hänt rätt mycket och jag känner mig lite överväldigad (om nu det är rätt ord). Jag vet knappt vad jag känner, allt känns verkligen knas nu.

Varförkan inte saker och ting vara lätta och varför måste alla dessa känslor hela tiden påminna en? Saken är den, att jag är trött på så jävla mycket och just nu känner jag mig rätt arg med. Jag orkar inte, jag fattar inte, jag blir så jävla irriterad!

Snälla sluta med de här sakerna du gör...!

Ibland förstår sig människor inte på mig, eller ja för att vara ärlig är det fan inte ofta människor förstår sig på mig. Dom tror att bara för att jag skriker istället för att gråta är jag inte ledsen. Bara för att jag insett att vissa saker inte är mitt ansvar betyder det att jag inte bryr mig. Ja tänkt så jävla fel man kan ha! Dom tror att jag inte orkar, att jag inte orkar eller vill varken lyssna eller hjälpa men det är inte vad det handlar om!

Jag orkar släpa människor till tex AA möten, jag orkar sitta och prata/lyssna i timmar, jag orkar fixa och trixa för att folk ska må bra...men varför? Är det min uppgift här i livet? att få andra att må bra?

Jag själv då?

Klart som fan att jag vill att mina vänner ska vara drogfria och må bra i allmänhet men det är inte mitt ansvar att se till att det blir så. Vi har väl fan i mig egentligen bara ansvar för oss själv, eller?

Jag är ingen iskall, jävla martyr som är helt utan känslor men jag är less på att vara den som alltid ställer upp för alla. Jag är less på att folk tar det för givet och jag är enormt less på människor som hela tiden behöver mig. Jag vet att jag älskar att känns mig behövd men det måste fan finnas någon stopp. Det blir liksom för mycket, jag vill inte vara behövd hela tiden och inte på det sätt jag alltid lyckas bli behövd på.

Visst vill jag bli älskad precis som alla andra, visst vill jag ha underbara vänner som jag kan både skratta och gråta med. Men jag vill inte ha en hög med människor som jag MÅSTE ta hand om, som jag hela tiden MÅSTE hjälpa på ett eller annat sätt! Nej vet du vad, man kan fan hjälpa sig själv!

Okej, det är natt och jag är trött och allmänt irriterad så ursäkta mitt rätt "grova" inlägg men jag tror det finns många där ute som trots allt förstår och känner igen sig!

Go´natt!