Jag orkar inte skriva om veckan just nu utan den uppdateringen med bilder och allt kommer sen någon gång. Just nu har jag mer lust att bara skriva av mig lite, om hur jag känner mig osv.

Alltid svårt att förklara men jag tänkte ge det ett försök, jag känner mig misslyckad och det känns lite som jag går runt med en "fasad" av att allt är bra. Finn en hel del problem som jag inte har en aning om hur jag ska lösa och ångensten börjar tära lite på mig.

Jag vet inte om det är så att jag tröttnar efter npgra månader på samma ställe men något måste det vara iaf, jag trivs inte så bra här länge, jag triv sinte alls så bra överhuvudtaget.

En del kan tycka jag borde vara nöjd och lycklig och visst, i vissa områden är jag det, riktigt lycklig men i andra områden är det verkligen bara skit just nu.

Jag vet inte något.... Vad ska jag göra?

Pratade med dom på ungdomshälsan idag och funderade på om an kanske skulle åka dit för ett möte, men samtidigt som det känns som det är precis vad jag behöver har jag ingen lust och ingen ork. Skolan är mest bara jobbig nu med, jag vill bara fixa mina ämnen och vara klar med det nu. Trött, trött, trött!

Ja jag är trött på allt!

Ska försöka sova nu men lyckas nog inte med det heller, gick skitdåligt igår så jag har sovit lite under dagen. Fan det här börjar spåra, mat, sömn och allt det där man ska ha koll på bara skiter sig...

Känns som det var länge sen jag bloggade nu men har inte ens haft lust med det, sista tiden har jag inte haft lust med något alls. Har hamnat i soffkoma och trivts bra där med täcke, kudde och film :)

Men nu bär det snart av till Sthlm, åker måndag kväll och det känns riktigt kul, jag har så länge jag kan minnas velat se Pink så det ska bli grymt kul ;)

Sen att få spendera en hel vecka med syster i våran huvudstad kan aldrig bli fel, vi gillar samma saker och det ska bli skönt att bara få "rå om" henne en stund. Shoppa som galningar och springa runt som yra höns, hehe!

Bokade in en tid för synundersökning med, var tre år se jag kolade och har börjar få hemsk huvudvärk nu. Kan nog vara så att jag behöver lite starkare glas... får väl se!

Just nu är jag hemma hos mamma, är barnvakt eller vad man nu ska kalla det. Barnen klarar sig ju ganska bra själv men är hemma och håller lite koll på dem iaf medan mamma och Urban är i lycksele på någon konferans. Flyttade en massa möbler igår och det var rätt jobbigt, shit vad otränad man är alltså...liite pinsamt nästan, haha!

Gårdagen var lugn annars, förutom alla möbler som skulle kånkas fram och tillbaka. Blev idol igår som vanligt på fredagskvällarna och nu när jag vaknade var det alldeles vitt utanför fönstret. Både jag och Tyson skuttade lite av glädje, hehe!

Nu blir det frukost!

See you :P

Nej jag kan verkligen inte förstå varför jag känner så som jag gör, är jag kanske helt enkelt schizzo? Ena sekunden kan jag känna mig lycklig och glad och sen slår det bara om och allt blir nattsvart. Och det gäller helst en sak i mitt liv just nu, jag vet inte vad det är som händer och skräms av mina egna handlingar och tankar.

Vad är lycka egentligen? Hur vet man om man är lycklig? Är det något man bara ska veta och känna? Jag vet i tusan vad lycka är och tycker det är ett lite skrämmande ord. Har jag någonsin varit riktigt lycklig? Jo visst har jag det, vissa stunder men för en längre tid då? Kan man köpa lycka?

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta, känner mig snart tom och helt utan hopp...

Tänker så jävla mycket just nu, varför gör jag som jag gör när jag vet att det är fel och får både mig och andra att må dåligt? Är jag helt enkelt bara en rutten människa? Jag är verkligen ledsen för vissa saker jag gjort, var min mening att såra och slå men jag erkänner det iaf.

Jag kan erkänna att jag ibland vill såra människor och att jag rätt ofta gjort saker bara för att såra någon. Nu finns det säkert en del som känner igen sig och en del som tycker jag verkar vara en galen bitch. Men vare sig jag är en vanlig tjej eller en galen bitch så står jag för att jag har en ond och en god sida. Jag står för att jag ibland handlar efter hatiska känslor och ibland, mesta delen av tiden efter kärleksfulla känslor.

Har inte vi alla en god och en ond sida ändå?

Alltid när jag mår såhär får jag en sån lust att hjälpa andra människor, det kanske beror på att jag önskar någon kunde hjälpa mig. Jag vet inte, men visst finns önskan där. Det är så mycket jag önskar vore annorlunda men det enda jag kan göra är att acceptera saker som dem är och försöka ändra på det som går ändra på.

Innerst inne vet jag ju det, man kan endast hjälpa sig själv och vart man än vänder sig så måste man kunna lita på sig själv? dår var frågan, kan jag det? Litar jag på mig själv? Nej just det, det kanske är ett av problemen. Jag litar inte ett dugg på mig själv...Rätt tragiskt faktiskt men ni som känner mig vet att jag är en rätt tragisk människa.

Jag vill så mycket men inget blir av... kan man klara allt ensam? och om inte, vem ska stödja en då?

Jag vet inte hur jag ska börja, var några dagar sen jag skrev nu igen. Just i detta ögonblick känner jag mig rätt förbannad, eller ja egentligen är jag inte ett dugg arg men det är liksom lättare och skönare att bara få vara arg. Att var ledsen känns så jävla mycket värre på något sätt...

Får en grym lust att gå ut i skogen och bara skrika, men jag vet inte...

Jag kan inte ens beskriva hur jag känner mig så varför engagera sig i att skriva...

Fick en kommentar av Marie igår och det känns skönt att veta att man inte är ensam om att känna så som man gör!

På något sätt är det alltid skönare när man får höra av det faktiskt finns andra som känner igen sig i det man skriver, då är man inte helt ensamen.

Jag somnade sent igår och vaknade före sju, börjar tära på mig det här med sömnen nu och jag vet inte riktigt varför jag inte kan sova, kanske bara är alla tankar!?

Tack alla ni som står vid min sida, även när det regnar som mest ;)

Puss

Ja jag undrar det, varför har jag den här känslan? Jag vet inte hur jag ska kunna beskriva det och jag kanske inte ens borde blogga just nu, kanske bara blir att jag skriver något som sårar någon. Hur får man ur saker ur systemet? Hur glömmer man och går vidare? Ja det har jag tänkt mycket på sista tiden. Några tips?

Har ni någon gång känt att ni vill bli lämmnade ifred men ändå inte vara ensam? ni vill liksom ha någon nära men inte för nära? Jag tror allvarligt att jag är rätt så mycket cp men jag vet inte, jag kanske bara är en i mängden.

Pratade om det där lite igår, tror jag det var!? Fick höra att alla någon gång känt som jag och att det liksom inte var någon fara men då fick jag ett litet utrbrott och hoojtade att det faktiskt inte är alla som har de problem jag har. Och ja personen insåg nog att det kanske inte var det bästa att säga i det läget.

Har ni någon gång känt att ni skulle kunna sticka, packa en väska och bara åka iväg? Det känns som det händer saker hela tiden men samtidigt inte? Är det såhär man ska känna? Är det här det så kallade, livet?

Jag känner så mycket just nu, är inne i en slags fas där takarna snurrar hela tiden och ena minuten kan jag danska och skratta medan jag nästa kan låsa in mig på toa och gråta.

Nu ska jag skriva något konstigt, något som förmodligen ingen alls kommer att förstå och jag är inte den bästa på förklara heller så konstigt lär det bli.

Jag saknar dig, jag vet inte vem du är för du finns inte längre. Du har funnits vid min sida i olika skepnader, eller njae faktiskt alltid som en människa men olika människor som haft samma roll i mitt liv typ.

Jag saknar dig... Med dig kunde jag skratta, gråta, dansa, sjunga, skrika, slåss, bitas och prata. Vi kunde prata om allt,på något sjukt vänster älskade vi att prata med varann och jag saknar det. Jag saknar att ha någon att prata med om allt, allt mellan himmel och jord. Om dödstrafär bra eller dåligt, och om abort är mord, om våra föräldrar, pizza, solen och havet. Ja vi kunde fan prata om havet och hur vågorna låter i flera timmar.

Totalt sjuka i huvudet kanske vi var eller är men vi var sjuka i huvudet tillsammans och det var grate ;)

Jag känner mig instängd i en person jag inte vill vara och vet inte hur jag ska ta mig ut. Jag är inte den här människan, jag är verkligen inte det.

Jag brukar kunna slapna av, fjanta mig utan att bry mig om jag ser löjlig ut, jag brukade tro på mig själv mer än vad jag gör just nu...vad fan var det som hände? Vad har fått mig hit igen? Jag trodde det här var över? Dom här känslorna ville jag ju aldrig mer ha? Dom här humörsvängningarna osv, jag är less på den här skiten!!!

Du såg mig och fick mig att känna mig synlig, du fick mig att känna mig viktig!

Jag saknar dig, jag saknar oss!

Jag har enorma humörsvängningar, ena stunden kan jag vara jättearg och ledsen och i nästa sekund kan jag skratta åt ett dåligt skämt. Något jag också brukar göra är att driva med människor, bara för att få skratta... Även om jag får skratta tre minuter eller tre sekunder är dom tre sekunderna värd något för mig.

Dom sekunderna glömmer jag vem jag är och hur jag mår....

Det är en liten förklaring på varför jag driver med människor, varför jag skrattar åt dåliga skämt och varför jag ibland kan skratta helt utan anledning. Det är bara för att jag inte orkar vara sur, ledse eller arg längre!

Att det var jag som beställde det här vädret, det är lika kallt, grått och tråkigt som jag känner mig just nu.Allt, precis allt blir fel och jag vet precis vart jag är just nu eller vart jag är på väg att hamna. Hur i helvete ska människor kunna förstå sig på mig när jag är såhär knäpp?

Har en tryckande känsla över bröstet och skallebank som satan, vet inte varför. Varför blir det såhär? Återkommande deppressioner, varför fins dem? Räcker det inte med att man någon gång i livet råkar ut för en, nej då man måste få någon då och då.

Känns som jag faktiskt inte orkar just nu, jag orkar inte med någonting och allt jag gör blir ändå bara fel. Jag vet inte ens hur jag känner mig, jag kan bara beskriva det med ett ord, tom.

Jag skulle kunna skrika, gråta, slå någon, skratta osv men jag känner inte alls för det, jag vill inte göra någonting. Det ända jag lockas av är ensamhet och mat. Jag skulle vilja sitta ensam i min soffa och se en massa film samtidigt som jag åt tills jag kräks. Ja det är typ vad jag skulle vilja göra, men jag gör det inte. För jag vet att det bara skulle få mig att må sämre, och smre vill jag inte må...

Jag vill vara som vem som helst, en bekymmersfri idiot man åker förbi på motorvägen, jag vill vara någon annan...

Känner mig så jävla trött, känns som jag fått nog nu och jag orkar bara inte gå rutn och le längre, jag orkar inte spela teater och låtsas vara lycklig. Jag är trött, så jävla trött!!!